Att göra rätt – därför är det svårare för somliga
Ingen hade nog räknat med att inleda det nya decenniet med en världsomspännande pandemi. Regeringar har angripit problemet på olika sätt. Många länder har inöt 첹Գä&Բ;dz&Բ;beordrat befolkningen att stanna hemma – i vissa fall upprätthållet av polis. Andra&Բ;äԻ – som Sverige – har valt bort tvångskarantän och ä&Բ;fokuserat på rekommendationer om social distansering och hygien, samt ett öٰDZԻ&Բ;till att äԳٱ&Բ;ska kunna arbeta tillsammans ö att platta till kurvan.
Även om de flesta nu är väl medvetna om farorna med viruset och hur lätt det sprids kan man se många exempel å&Բ;där människor inte håller ett säkert avstånd. Detta sker inte bara i kön i mataffären, utan även när det gäller att träffa vänner och familj, gå på fest – eller protestera i stora grupper. Varö är det så? Socialpsykologi har en del av öklaringen, menar Wiley Wakeman och Mark Conley, båda forskare vid Handelshögskolan i Stockholm.
Pluralistisk okunnighet
– Det kan vara så att alla personligen tror på att individer ö&Բ;utöva social distansering – stå två meter ifrån varandra i offentliga utrymmen – men eftersom de inte ser andra utöva social distansering så tror de att andra helt enkelt inte känner på samma sätt. Med andra ord kanske vi alla är överens om att social distansering är rätt sak att ö, men eftersom vi inte ser någon utöva det så tror vi, felaktigt, att andra inte håller med oss och vi blir själva ovilliga att säga ifrån, öklarar Wiley Wakeman.
Dale Miller och Cathy McFarland beskrev detta sociala fenomen och kallade det “pluralistiskt okunnighet”.
– De menar att individer kan ha gemensamma trosuppfattningar och ökasta hur saker vanligtvis görs offentligt. Men eftersom de känner sig ö&Բ;generade flr att öa fram sina åsikter, särskilt när det känner att andra kanske inte delar dessa åsikter, å&Բ;ändrar de inte sitt beteende. När det gäller svenskar är det ömodligen inte en&Բ;öڳ att säga att de undviker konflikt och pinsamma situationer, särskilt offentligt, så det kanske inte är så att vi inte håller med om att social distansering är viktigt, men vi kan inte effektivt samordna våra åsikter på sätt som reglerar beteende, säger Wakeman.
Åå岹ڴڱٱ
å&Բ;ett liknande sätt blir det ofta svårare att ö rätt när andra är passiva. "Åå岹ڴڱٱ" uppstår när individer bevittnar en överträdelse eller tragedi men inte agerar å&Բ;sina instinkter just ö att andra är i närheten.
Mark Conley öklarar fenomenet:
– Åå岹ڴڱٱ uppstår specifikt på grund av att andra människor samtidigt bevittnar samma fenomen. Om man ensam ställs inö samma situation skulle man som individ agera. Men eftersom andra ocå bevittnar händelsen och de ömodligen ocå skulle kunna hjälpa till, legitimerar detta att du själv inte gör rätt. Och eftersom andra åskådare inte agerar, klandrar man ä&Բ;andra ö deras dåliga beteende eller gör antagandet att andra hanterar situationen å&Բ;ett sätt som de inte kan se&Բ;–&Բ;ådz som hjälper dem att glömma det faktum att de själva ännu inte har gjort ådz och att det kan finnas betydande konsekvenser av deras passivitet.
Motiverad exceptionalism
Pluralistisk okunnighet och åskådareffekten utgår ifrån att vi objektivt och korrekt östår det hot som covid-19 utgör – men det är kanske att vara lite väl optimistisk. Den snabba spridningen och de omfattande konsekvenserna av viruset&Բ;ä&Բ;oroande. I slutändan hotar denna pandemi nästan alla, och å&Բ;vå beteende och vå omdöme är inte samma under normala omständigheter som när vi lever med en hotbild.
Vi tenderar att ha en positiv bild av våra egna ömågor, men specifika hot mot vår egen existens stärken den bilden. Vår objektiva öståelse av information data kan rubbas när vi står inö&Բ;ö&Բ;hot. Forskare som Shelley Taylor menar att de här positiva öeställningarna i själva verket kan vara bra ö vår mentala hälsa eftersom de skapar en psykologisk trygg hamn som skyddar oss mot de tumultartade händelserna som hotar att ta över.
– Vå psykologiska immunö kan dölja riskerna med att smittas eller sprida covid-19, och vi känner att vi har någon slags superimmunitet eller motståndskraft mot sjukdomen som hjälper oss att anpassa oss till detta specifika hot. Denna självskyddande illusion har dokumenterats hos cancerpatienter som tror att de kan kontrollera sin egen cancer eller har större chans att överleva än diagnosen antyder, trots att det är statistiskt osannolikt. Sådana positiva illusioner kan hjälpa till på kort sikt med att anpassa sig till en hotfull situation och skydda våra egon från den direkta effekten av hotet som pandemin utgör. Emellertid kan dessa illusioner ocå bidra till det dåliga beteendet kopplat till spridningen av covid-19, säger Wiley Wakeman.
Hur vi kan öbättra vå beteende?
Med tanke å&Բ;psykologin, vad kan och bör vi alltå&Բ;ö? Conley och Wakeman beskriver tre lösningar:
äԲa våra ödomar och illusioner. Om vi vet hur och när vå beteende sannolikt kommer att skilja sig från det rekommenderade kan vi vidta åtgärder ö att öändra det. Det handlar om att östå å&Բ;ödomar och illusioner, östå när de kommer att påverka vå beslutsfattande och vidta åtgärder ö att bli mer medvetna om hur vå beteende skiljer sig från det vi borde ö.
Visa mod. Att visa mod är svå. Det kommer dock att vara nödvändigt om du ska vidta åtgärder ö att öändra ditt beteende, även om andra inte gör det. Kanske betyder det att handla på tider då andra inte gör det eller flytta sig när andra kommer ö nära. Du har ingen kontroll över hur andra beter sig, men genom att ä&Բ;vidta åtgärder kan du ändra din egen påverkan på andra. På så sätt kan du signalera vad du tänker om vad som behöver ös, och kanske bidra till att fler följer ditt exempel.
Luta dig mot det civila samhället. Kanske behöver inte regeringen diktera vad man måste ö som individ, utan snarare påminna om vad vi borde ö. Verksamheter på alla nivåer, från lokala kommuner till butiker och kollektivtrafik, kan alla hjälpa till att ge oss en knuff i rätt riktning. Detta kan innebära att man begränsar antalet personer i en butik eller restaurant, eller sätter upp visuella påminnelser ö att hålla avstånd. Ett exempel är Irland, vars kommuner har målat upp två meters avstånd på parkvägar som en påminnelse ö att man som fotgängare enkels ska kunna å&Բ;ett säkert avstånd. Eftersom å&Բ;psyken belastas av alla de bekymmer som den här pandemin medö kan det vara så att vi helt enkelt behöver lite hjälp ö att komma ihåg vad vi behöver ö under dessa besvärliga tider.
