Kan vi knuffa ut coronaviruset med beteendeekonomi?
Puffning, eller nudgeteori, är ett begrepp som används i beteendeekonomi och som beskriver olika sätt att påverka människors val och beteenden genom subtila förändringar i närmiljön eller i sammanhang där beslut fattas. Begreppet myntades av den amerikanske ekonomen Richard Thaler, en beteendeekonomins grundare och mottagare av det som i folkmun är känt som Nobelpriset i ekonomi. Idag har hans teorier om nudging nåt bred acceptans och används av både regeringar och privata aktörer världen över.
– Nudging är ett verktyg för beteendeförändring i de fall där andra verktyg, som mandat eller incitament, inte fungerar eller är otillräckliga. Nudging erkänner att det är svårt att förändra beteenden och den bygger vidare på psykologisk kunskap om kognitiva hinder som gör det svårare för oss att fatta optimala beslut. Det kallas fördomar eller bias och är något som vi alla bär på. Nudges tacklar dessa förutfattade meningar rakt på för att förändra beteende, säger Nurit Nobel, doktorand vid Handelshögskolan i Stockholm, vars forskning fokuserar på just nudging.
Lättare att fatta bra beslut
Ett exempel är så kallade status quo bias, förklarar Nurit Nobel. I huvudsak är vi ofta nöjda med det som vi ser framför oss. Och eftersom vi har så många andra beslut att fatta på daglig basis så väljer vi hellre det alternativ där vi inte behöver göra några förändringar eftersom det besparar oss både tid och energi. Så att fatta bra beslut måste göras så enkelt och energibesparande som möjligt.
Nudging blir särskilt relevant så här i coronatider – och vi kan redan se exempel på puffar över hela världen. Puffarna kan komma från regeringar, privata aktörer som affärskedjor, eller arbetsgivare – eller till och med från oss själva. Många matvarubutiker har tydliga markörer för var man ska stå i kassakön för att hålla avstånd, lokalstyren kan enkelrikta gångtrafiken på olika trottoarer så att fotgängare från olika håll inte behöver mötas, och många har numera sina egna tricks för att tvätta händerna i minst 20 sekunder – som att sjunga Happy Birthday. Eller så gör man som Nurit Nobel själv och ställer en flaska handsprit precis innan för dörren som påminnelse.
– I en park i Danmark drog de upp markeringar i gräset för att signalera avstånd från en grupp människor till en annan. Folk kan gå till parken med sina närmaste, men de uppmuntras att hålla distansen till andra grupper. Affischer som visar folk hur man tvättar händerna på rätt sätt är ett annat bra exempel – särskilt när de är tydligt synliga precis vid rätt tillfälle, det vill säga när folk tvättar händerna, säger Nurit Nobel.
Samhällsnormer formar beteende
Vi människor vill gärna ha information som är enkel, tydlig och visuell, så affischer bör utformas med dessa beteendemässiga principer i åtanke. Samhällsnormer är en annan typ av nudge, tillägger Nobel:
– Vi påverkas ofta av hur andra människor beter sig och vi plockar upp på signaler från dem. I vissa länder har ansiktsmasker blivit en ny norm i det offentliga rummet, för det är vad du ser när du lämnar huset, säger hon.
Sakta men säkert kan dessa knuffar bidra till att skapa nya och nödvändiga vanor. Men Nurit Nobel betonar att bara nudging inte nödvändigtvis är tillräckligt. Det är nödvändigt att väga in en mängd andra åtgärder vad gäller folkhälsa och effekter på ekonomi och politik.
– Något som beteendevetenskapen påminner oss om under denna kris är behovet av att noga väga hopp och oro i kommunikationen. Vi måste erbjuda hopp. Om vi målar upp en alltför mörk situation finns risken att folk tänker ’ingenting jag gör spelar ändå någon roll, så jag kan lika gärna fortsätta som vanligt’. Detta kallas för inlärd hjälplöshet.
Samtidigt så behöver vi också att folk faktiskt oroar sig, säger hon. Vår naturliga tendens mot övertro och optimism, kallad optimism bias, ger folk en falsk känsla av trygghet. Nya studier om Covid-19 visar att unga människor i synnerhet känner att de inte är särskilt bekymrade över situationen eftersom de ofta är friska och därmed inte löper lika stor risk att bli allvarligt sjuka. Och om folk inte oroar sig är risken att de inte kommer att tycka att det är viktigt nog att agera.
– Både hjälplöshet och optimism utgör enorma hinder när det kommer till att forma de beteenden som är nödvändiga för att bekämpa coronaviruset: att stanna hemma, tvätta händerna och hålla social distans. Så i allt vi gör och allt vi kommunicerar måste vi komma ihåg denna balans – ge folk hopp, men inte så mycket att de blir för självbelåtna. Hopp och oro. Hitta ett sätt för den kombinationen att samexistera, avslutar Nurit Nobel.
